Några ord om tacksamhet

Har ni någon gång reflekterat över vad ni egentligen är kapabla till? Tänk en stund för er själva vad ni, helt på egen hand, kan åstadkomma. Visst är det en hel del?unnamed

Genom de månader av sjukdom jag haft är det precis detta jag har börjat lära mig att göra. Utvecklingen från att varit sängliggandes till att kunna använda mig av min kropp på riktigt är skrämmande. För varje kliv jag tagit sedan de veckor jag inte mäktade med annat än att försöka få i mig lite mat till att nu gå i skolan, köra bil, promenera med hunden, umgås med vänner och familj, har jag försökt påminna mig själv en extra gång att ”se Vilma, nu fixar du det här också!”.

Jag tror faktiskt att vi människor är lite bortskämda i våra egna kroppar. Vi tar alldeles för mycket för givet att vi missar det fina i varje ny sak vi gör. Dessutom kan jag känna en skyldighet mot alla som på ett eller annat sätt har det tufft i vardagen. Kanske är det ett funktionshinder eller något annat som begränsar dess önskningar kring vad man vill göra. Visst brukar Klara tala om att man kan se min sjukdom som om jag är gipsad om benet men jag har faktiskt möjligheten att ändra på det och leva ett liv som kan uppfylla de önskningar jag har med min tid. Eftersom jag har de chanser och möjligheter i mitt liv känner jag mig skyldig att faktiskt utnyttja dessa och på vägen också vara rädd om min kropp.

Genom de små utmaningar jag gör och som jag tar mig igenom är det inte sällan jag fylls med en känsla av skuld och en tom känsla som skriker av avsmak. Skulden tar form då jag gör framsteg och när jag ser vilka begränsningar och självskadebeteenden jag skapat helt av mig själv och som egentligen inte borde finnas. För det anorexia vill göra är att begränsa mitt liv, det friska och fantastiska liv jag hade, så mycket den klarade av. Att sedan, bit för bit, ta tillbaka det jag en gång haft är fruktansvärt jobbigt men jag har inget annat val. Jag går och bär på sådana möjligheter som tyvärr inte alla människor i världen har, och som inte är värda att slösa bort genom att lyssna på något i huvudet som tycks veta vad som är bra för mig.

norge2015-43-1

Jag, med världens alla möjligheter framför mig

När de först talade om för mig att det inte är läge för mig att springa blev jag förbannad och kunde inte förstå hur man kunde begränsa mig så. Jag ville springa NU! Men så fick jag smälta det hela ett tag och då ställde frågan vad några månader längre väntan på löpning är i det långa loppet? Inte skulle jag sitta som en 50-åring och buttert klaga över varför jag inte började springa tidigare? Gräma mig skulle jag däremot göra om jag hade börjat träna för tidigt och inte varit tillräckligt rädd om min kropp.

Att faktiskt klappa sig själv på axeln ibland och ge sig själv och framför allt sin kropp lite kärlek för det den faktiskt åstadkommer skulle vi alla behöva göra oftare. Istället för att gå runt och klaga på det man inte kunde gjort eller det man kunde gjort bättre påminner man sig själv om vad du åstadkommit och vilka möjligheter du fortfarande har med ditt liv. Allt handlar om vad du är villig att göra för dig själv. Vill du göra samma sak de kommande år i ditt liv ska du inte gå runt och klaga på vad du inte gjort. Ta chansen din kropp ger dig att faktiskt upptäcka vad den klarar av och var stolt över den!

Jag, min kropp och mitt huvud ska orka många år till och förhoppningsvis få vara med om oändligt många fina ögonblick framöver och då är jag tacksam om min kropp vill samarbeta!

Tack kroppen för att du fortfarande orkar med mig!

Det tar tid att bli frisk

Efter några tysta veckor från mitt håll känns en uppdatering precis vad som behövs.

Nu har det dessutom gått ett tag på höstterminen och jag tänkte berätta lite om mina första veckor på en ny skola och i min nya klass.

Som sagt så har jag nu börjat på gymnasiet i Falköping, en skola som än så länge varit img_2329toppen. Dessutom är min nya naturklass riktigt bra med en härlig blandning av alla olika typer av människor vilket gör gruppen jättebra!

Gruppen som sådan består nästan till häften utav några av Sveriges bästa volleybollspelare som kommer långväga ifrån. Jag har inte kunnat låta bli att jämföra min nuvarande skola med min tidigare skolgång på riksorienteringsgymnasiet i Eksjö och jag har insett att, trots att det är många likheter, skiljer den sig också, inte minst i hur miljön i klassen är.

Tänk er en klass med individualister, där alla vill bli bäst i världen och alla krigar om en och samma titel. Och så jämför du det med en klass där majoriteten är lagkompisar, där alla är i behov av varann för att nå framgång, där de dessutom lyckas som ett lag. Ni förstår vart det är jag vill komma, inte sant?

Detta ger också avtryck i de vardagliga konversationerna kring skolan. I min nuvarande klass ses vi alla i klassen som ett lag som hjälper varandra istället för att se oss som konkurrenter och trots att jag egentligen är en riktig individualist passar denna miljö mig hur bra som helst!

Om veckorna har jag det fullt upp där min lediga tid lätt fylls av läxor, träning och lite jobb. Min träning är, och har varit i ett antal veckor nu, endast styrke- och uppbyggnadsträning då min kropp fortfarande inte är tillräckligt stark för att klara av någon annan form av träning. Detta leder oss in på hur statusen på mig är och jag måste säga att den är under fortsatt utveckling mot det bättre. Majoriteten av dygnets timmar kan jag nu vara mig själv igen och livet jag kämpar för kommer allt närmre. Men man blir inte frisk över en natt utan det är en lång process som kräver en hel del jobb och slit från mitt håll.

Sedan i våras har jag fått ett helt nytt team bakom mig bestående av några av Sveriges främsta inom anorexia. För tillfället åker jag en gång varannan vecka hela vägen till Uppsala där jag träffar min terapeut och psykolog, Klara Edlund, som främst hjälper mig med att bekämpa det monster som jag själv en gång skapat.

De två andra medlemmarna, Petra Lundström och Juan Alonso är även dem otroligt duktiga inom dess områden. Petra (Sveriges första idrottsnutritionist som ni kanske såg på vinterstudion i vintras) hjälper mig med min kostplan. Juan, jobbar som sjukgymnast på Bosön, har hjälpt mig göra de kroppsliga mätningar som behövts för att kartlägga hur min kropp reagerat på den svält jag utsatt mig själv för.

Som jag nämnde så åker jag alltså upp till Uppsala för att träffa Klara, en tjej som har hjälpt mig med mycket, men oavsett vad och hur mycket hon hjälper mig med är jobbet ändå mitt att utföra och därför lägger jag ner cirka en timme om dagen för att bli kvitt anorexians hårda grepp i mitt huvud.

img_2555

Uppsala är otroligt vackert!

Dessutom har jag denna kostplan som jag strikt försöker följa. Den säger inte exakt vad det är jag bör äta varje dag utan vilken mängd mat jag ska ha fått i mig vid dagens slut. Detta leder till att jag, när jag är hemma, faktiskt väger ALLT jag ska äta för att hela tiden se vad ”minimum” för varje måltid är. Jag dricker dessutom näringsdrycker, två stycken om dagen, för att ge min stigande viktkurva en extra skjuts.

Inför varje nytt möte med Petra har jag fått hemskickat en liten dosa som jag fäster på armen där den mäter allt ifrån energiförbrukning till hur min sömn varit. Under tiden för jag en kostregistrering för att sedan kunna sammanfatta dagarna med Petras hjälp och utifrån detta sedan kunna lägga upp en kostplan.

De mätningar jag gjort, som jag ska göra om drygt en vecka igen, utförs på Bosön vilket ligger på Lidingö i Stockholm. De kartlägger allt ifrån min ungefärliga energiförbrukning i vila till min muskelmassa och fett på kroppen. Juan har sedan sammanställt resultaten i ett styrke- och rehabprogram som är den fysiska aktivitet jag fått tillåtelse att utföra.

Som ni ser så är vägen tillbaka ingen enkel väg och den innebär mycket jobb och arbete för min del.Att bli frisk både tar tid i det långa loppet och tar tid från annat jag vill göra i livet. När mina vänner använder studiedagen till att se på konsert åker jag till Uppsala vilket tar hela dagen för en timmes behandling. Vägen mot det friska innebär otroligt mycket slit och är inget man blir över en natt. Det tar tidoch mina framsteg jag gör på vägen tycks ibland kännas alldeles för små. Men jag är lyckligt lottad som fått den otroliga hjälp och övervakning som jag fått och jag önskar fler hade den förmånen.

Oavsett hur arg jag blev första gången de talade om för mig att jag inte får springa kan jag ändå känna mig lättad över att de är rädda om mig. De är mina livvakter och tillsammans ska vi vinna slaget mot anorexian.

img_2551

Ur min synvinkel

IMG_2108

Hej på er!

Mitt i spurten av sommarlovet har jag äntligen gett mig tid till att skriva några rader igen (inser att det blev mer än några rader). Ser tillbaka på tiden från det att jag skrev förra gången och vilka förändringar som skett som jag vill dela med mig av.

Jag har fått många frågor det senaste kring hur det är med mig och det är väldigt svårt att svara på. Självklart är det mycket bättre än vad det var i början av sommaren då jag skrev mitt tidigare inlägg men jag har fortfarande en lång väg tillbaka till det ”bra”.

Att vara en tjej med anorexia innebär en enorm dos tålamod. Bär du inte på detta finns det nog tyvärr inte mycket till hopp. Jag måste helt enkelt vänta ut min kropp, invänta de positiva signalerna och låta ångesten rinna ut samtidigt som jag aldrig får ge upp striden mot det monster som finns inuti mig. Den ger varje dag avtryck på olika sätt och försöker ta makten ifrån mig men jag lär mig att trötta ut den. Likt en antilop på savannen hoppandes för sitt liv får den ge sig till vika och se sig besegrad när den inte har krafterna kvar och det är då jag ser en glimt av mitt tidigare, friska liv.

Men som ni alla vet har man också en dålig dag ibland. En sådan dag som du helst av allt inte vill kliva upp ur sängen då du riktigt känner hur de negativa känslorna ger stötar vid varje steg du tar. Det är dessa dagar jag har som tuffast mot sjukdomen. Den känner av min kraftlöshet och ser en enkel vinst inom räckhåll. Jag faller hårt. Utan att kunna ta hjälp av mina händer ramlar jag pladask och det där ljusa livet jag kunde se täcks för av den tjockaste gardin ni kan föreställa er.

Som ni alla kanske förstår har jag fortfarande en daglig kamp mot min allra värsta fiende men striderna har blivit färre, förlusterna mildrare och glädjen större.

Men om huvudet fortfarande har en resa att göra, hur är det då fysiskt med mig? Ärligt talat vet jag inte riktigt hur det är med det. För att jag ska kunna träna normalt igen måste mina värden vara stabila och inom normalnivån. Jag måste också ha gått upp några kilo till innan jag på riktigt får ta ut mig. Det kanske är just den fysiska biten som ger mig mest frustration för tillfället. Att veta att du egentligen är fullt kapabel för att kunna springa men att du blir nekad på grund utav några enstaka kilon som måste läggas till. Men som jag tidigare skrivit ser jag det som att jag fortfarande har en benfraktur som behöver rehab.

Min sommar har varit jättebra där jag tillbringat största delen av mina dagar jobbandes på Ica. Jag har såklart hunnit med besök i sommarstugan och annat roligt. Det härliga med jobbet är att jag kommer dit och jag kan vara mig själv och feedbacken jag får från alla kunder är sprudlande positiv.

Under sommaren har jag varit orolig för O-ringen i Sälen då jag visste vilken enormt mental kamp det skulle innebära för mig. Att under en veckas tid få stå vid sidan av och bara heja på och inte få uppleva den där ”j*vligt blöta mossen” eller ”den galet fina sluttningen” alla tycks prata om. Jag skulle bara få stå vid upploppet och få höra alla kommentarerna och känna hur besvikelsen gror. Detta anade mina föräldrar och deras förslag på lösning var oslagbar.

Mindre än en vecka efter att de förslagit en utväg satt jag och pappa på ett flyg ner till Mallorca där några fantastiska dagar väntade oss. På något sätt lärde jag mig att finna njutningen i livet igen och också kunna fokusera mer på mig själv i en miljö med enbart främmande människor.

IMG_2079

Jetski på Mallorca, galet var roligt det var!

 

Vi landande i Sverige igen sent på onsdagskvällen (detta är slutet av juli för den nyfikne) och vi körde sedan hela vägen till Sälen där jag fick uppleva de två avslutande dagarna av O-ringen, även på springande fot. Det var helt fantastiskt! Men ändå grämer jag mig då jag inte fixade att ta mig till avslutningsfesten som jag sett fram emot. Istället låg jag ihopkrupen i våningssängen skakades efter två timmars lång ångest med de värsta attackerna på länge.

Som ni nu förstår är min vardag fortfarande en kamp om vem som ska få styra mitt liv. Jag har inte råd med bakslag utan det enda som är acceptabelt är framsteg, oavsett hur stora de tycks vara.

Under denna sommar har jag som sagt hittat tillbaka till delar av mig som varit borta i över ett år. Delar av glädje som jag inte tillåt mig få utlopp för tidigare. Med mina fortsatta begräsningar måste jag hitta guldklimparna som gömmer sig under varje dag och, hur klyschigt det än må låta, så försöker jag fånga dagarna och göra det bästa av dem.

Genom hela sommaren har jag haft möjlighet att träffa människor av alla dess slag och dessutom fått prata med många av dem. Jag får höra om människors dagliga slit och eviga kamp mot det tuffa samhället vi idag befinner oss i. Att få höra detta, hand i hand med att själv kämpa ger perspektiv på livet.

Det är inte sällan jag träffar på små barn när jag jobbar på Ica. De är där med sina föräldrar och i ögonen lyser det av glädje när de ska få handla godis för sina egna pengar.  Men glädjen blir inte långvarig då jag, i kassan, måste ta emot den enda guldtia de har. Men då försöker jag alltid att se det positivt och med ett leende säger jag, ”ja men du får ju två pengar tillbaka!”. Responsen från barnen blir slående ännu nöjdare räcker de fram sin hand och tar emot två kronor.

Förlusten var egentligen större, men att gräma sig över den leder ingen vart. Istället fokusera på de små vinsterna i livet. För det är dem som sätter färg på din vardag.

Var den större människan!

IMG_1909

/Vilma

 

 

Här och nu-igen

balans

Försöker hitta balansen i livet

 

Jag orkar inte längre. Den masken jag tar på mig när jag kliver ut genom dörren har blivit alldeles för tung att bära och skillnaden mellan den och mitt riktiga jag blir bara större och större. Jag vill inte längre låtsas, jag vill bara vara jag.

Har ni hört uttrycket tiden läker alla sår? Ja det är en mening som jag innerligt försöker acceptera som mitt nya motto. Jag har nu gått ifrån den klinik jag, under månaders tid, fått hjälp hos för att starta upp ett samarbete med ett utav Sveriges bästa team. Jag har genom dem fått göra tester och en mängd olika mätningar och de har samanställt hela min kropp. Jag känner vilken ofantlig tur jag har som fått denna möjlighet till proffshjälp och är innerligt glad för detta.

Det nya samarbetet har såklart medfört en hel del andra saker där allt handlar om att låta det ta tid. Jag har återigen blivit bromsad vad det gäller fysisk aktivitet och för tillfället är endast kortare promenader tillåtet. Jag har också fått lägga i gasen vad det gäller mat och intaget har varit tvunget att öka. Allt detta, mera mat och mindre rörelse, har skapat kaos. Igår fick jag min första ångestattack på flera månader och hela jag har blivit till ett stort grått moln igen. Hela min resa känns som den tagit ett kliv tillbaka och jag står nu i en håla som känns omöjlig att ta sig upp ifrån.

Som ni redan vet handlar det för min del egentligen bara om att äta och för mig finns det heller ingen gräns för vad jag borde stoppa i mig. Allt är medicin. Mina närmsta stöttepelare där hemma försöker med all sin makt att få i mig det jag behöver och deras osäkerhet genomskådas av rädsla och frustration. ”Ät mackan Vilma, den är inte farlig”.

Tänk dig att du står med tårna över kanten tio meter över marken. Helt plötsligt står det någon bakom dig och säger ”hoppa, du kommer inte att dö”. Vågar du lita på den här personen och ta klivet över kanten? Klart du inte gör, vem överlever ett fall som är tio meter högt? Precis så här känns det med mackan och att den inte är farlig. Jag vågar inte lita på det.

Det är också med en otrolig sorg jag försökt acceptera min begränsning av motion. De menar att jag är inne i en rehabperiod där allt handlar om att ta det försiktigt. Man kan se det lite som att jag går omkring med gipsat ben och vem springer egentligen med det? Tid får vara mitt nyckelord för tillfället. Man ska helt enkelt låta allt ta den tid det tar och att skynda på är sällan till någon fördel. Jag kan se detta mönster i flera fall i det verkliga livet. Jag tror att många är så ivriga och nyfikna så att man mister sitt förnuft. Ofta kanske det man skulle göra som kan ses som ”för tidigt” inte är märkbart till en början och allt är bra men sedan kommer diket. Du faller dit utan förvarning och utan kontroll. Det kan till och med vara så att du får traska runt i diket i resten av ditt liv. Det är inte värt det, inte för fem öre. Precis det här försöker jag mata in i mitt egna huvud då jag vet att jag har en försvagad kropp. I dag fungerar det att motionera men vad blir priset av mina handlingar om 30 år?

Som ni nu kanske har förstått så är jag inne i en otroligt jobbig period men mycket tårar och lite skratt. Jag vet inte längre hur jag någonsin ska kunna bli frisk igen men jag ska aldrig ge upp. Mitt liv är inte värt att kastas bort och jag ska ge allt för att en gång för alla knäcka Anorexian.

 

Svar på frågor

Vad tycker du att man ska göra/inte göra om man misstänker att en vän inte mår bra och kanske har en ätstörning?

Viktigt är att prata med personen i fråga och visa att du bryr dig. Skulle personen du talar med bli arg och förneka det du säger är detta ett tecken på ett sjukt beteende och då är det jätteviktigt att du talar med en nära anhörig. Sedan är det jättesvårt att säga exakt vad man bör/ inte bör göra eftersom det varierar så i hur illa läget kan se ut.

Om du upptäckt en person med ett sjukt beteende är det viktigt att inte berömma hen för sitt utseende då det kan trigga igång något ännu värre.

Hur mår du just nu?

Som vilken människa som helst har man dagar då man mår bättre och dagar som man mår sämre men min trend är ändå positiv och jag mår överlag bara bättre och bättre.

Vilken linje och årskurs kommer du börja på gymnasiet nu till hösten i Falköping?

Jag har ju påbörjat en utbildning på natur i Eksjö och självklart ska jag fortsätta på den även i Falköping. Då hakar jag på de blivande 2:orna.

Hur ser en vanlig dag ut idag för dig?

Jag har faktiskt ingen ”vanlig” dag. Alla dagar ser olika ut då jag kan befinna mig på Ållebergsgymnasiet, promenerandes på berget med hunden, i en kassa på Ica och så vidare.   Jag är också med på en del FAIK-träningar och friidrottsträningar som förgyller mina veckor.

Hur har din relation blivit med din familj och vänner sen det började?

Självklart påverkade min sjukdom mina relationer eftersom en del i anorexia innebär att man drar sig undan och isolerar sig. Sen har även sjukdomen fått fram sämre sidor hos mig som gjort att det tär på relationerna. Men trotts detta har vi i familjen kanske faktiskt blivit tightare.
Tränar du som vanligt nu?

Nej det gör jag inte, jag är med på det jag tycker är roligt utan några krav eller mål och är också försiktig med för hård belastning på min kropp.


Har du slutat skolan nu eller börjar du nästa ”skolår” igen?

Nej jag läser faktiskt en kurs just nu och börjar sedan skolan ”på riktigt” igen till höst.

Är du frisk nu?

Tror jag fick en liknande fråga vid förra tillfället och då blir väl svaret likaså. Fysiskt har jag inte långt kvar men är inte frisk psykiskt och tankar kan hänga i lång tid framöver.

Ska du springa VM i sommar i Strömstad?

Om jag blir uttagen ställer jag givetvis upp… Skämt åsido jag ska springa några publiktävlingar.

Ska du sluta med orientering?

Nej det ska jag inte göra.

Varför slutade du på ditt gymnasium i Eksjö?

Det är en elit- miljö som inte gynnar mig i mitt tillfrisknande just nu.

Bodde du i Eksjö när du pluggade där?

Yes, jag bodde på ett elevhem.

Hur såg en vanlig skoldag ut för dig?

Det började med att jag gick i skolan till klockan 13-14 för att sedan ge mig ut på träning.

Hur mycket tränade du förut i veckan jämfört med nu?

Hur mycket jag tränade varierande i det oändliga beroende på vilken tid på året men tränade ändå i genomsnitt betydligt mer än av jag gör nu.

Har du mycket läsare?

Jag har förvånansvärt många vilket jag tycker är jätteroligt!

Ska du fortsätta att blogga?

Tanken är sådan. Jag älskar att skriva och hoppas kunna göra intressanta inlägg även framöver.

 

Jag är nyfiken på hur du ser på och tänker kring ditt förhållande till orientering som frisk/sjukfaktor.

Jag försöker att inte se orienteringen som någon sjukfaktor då det var så mycket annat som också spelade in i min bakgrundshistoria utan försöker snarare se den som ett hjälpmedel för tillfrisknande.

 

Nu var det dags igen, frågestund!

Hej på er i vårvärmen! En hel del har hänt på den senaste tiden och tänkte då att en ny frågestund skulle passa bra. Ni får till på torsdag på er att ösa på med frågor, allt mellan himmel och jord och så ska jag försöka svara så bra jag kan!

Kommentera här eller skicka en fråga på mail, vilmablennow@gmail.com

Vägval i livet

left_right

Hej allihop! Det var ett bra tag sedan sist och allt på grund av att jag haft det fullt upp. För tillfället håller jag på att återhämta mig efter en sväng med magsjuka. För en person i mitt läge är just magsjuk det man allra minst vill vara men jag har repat mig fort och är snart helt på banan igen!

Vad har hänt mer då? Jo en rad olika saker, bland annat så fyller jag nu mina dagar med jobb på en Icabutik i stan vilket är jätteroligt. Jag är också med på någon klubbträning ibland och har även börjat studera lite smått igen. Att börja göra sådant som man faktiskt brukar göra som en frisk 18-åring är för mig jätteviktigt och framför allt roligt.

Men nu till något som har skapat en del kaos den senaste tiden…

Orientering handlar om att hela tiden göra val. Val som ska gynna dig. Det kan vara allt ifrån lättaste sättet att ta kontrollen till närmsta vägen, alla faktorer ska vägas in innan du tar ett beslut. Detta tankesätt har de flesta orienterare på ett eller annat vis automatiserats och beslutstagandet går på endast några få sekunder. Men om jag nu är så bra på att ta beslut i skogen, hur kan det vara så enormt svårt att ta beslut i det verkliga livet?

Jag har nyligen stått inför en rad olika val som jag precis har bestämt mig för och där alla handlar om min framtid. Att fatta dessa beslut har varit enormt svårt och har gett mig både sömnbrist och ångest och då är känslan när man äntligen har bestämt sig för något överväldigande. Men att välja rätt väg har för mig inte alls varit särskilt enkelt och det svåraste har nog faktiskt varit att våga lyssna på sig själv.

Ute i skogen krävs det mod för att ibland välja den bästa vägen då den för ögat inte ser bäst ut. Precis så tror jag det är i vardagliga beslut också. Vi kan helt enkelt inte bara se med ögat på de konkreta förändringarna som valet skulle innebära utan måste lyssna på det inre vi har. Men att lyssna på sig själv och verkligen känna efter har för mig varit enormt svårt och jag har istället vänt mig till människor för att diskutera besluten. Problemet med det har varit att jag, istället för att få råd lyssnat helt på andra och då tappat bort mig själv. Det har även varit så att jag velat fatta besluten så att de gör andra tillfreds eftersom det kan tyckas kännas skönare än att jag är helt nöjd. Men hur bra blir egentligen det i längden?

Gräset tycks vara grönare på andra sidan men den där förändringen som ens val skulle innebära skrämmer många. Precis som jag nyligen skrev så är modet ett återkommande verktyg genom valen. Rädsla bidrar till flest beslut som blir fel i längden.  Det är en stark kraft som alltid försöker föra oss mot en trygg och säker strategi istället för en riskfylld. Detta leder lätt till beslutsångest och att vi kanske avstår att ens ta ett beslut. Hur bra blir det? Sedan finns det också en rädsla över hur framtiden ser ut för de olika vägarna.  Kommer jag att lyckas om jag väljer att gå en ny väg?

Rädslan för att kanske också ångra sig i framtiden är inte heller onormalt. Tänk om jag skulle ångra mig? Hur skulle då det kännas?  I många val man gör brukar man kunna få med sig någon form av ångerrätt men viktigast att ha med sig inför större, mer livsavgörande val, är att det brukar bli bra hur man än gör. Det handlar mer om vilken inställning man har till det.

Om du efter ett avklarat vägval i skogen springer och tänker på att du skulle valt den andra vägen stället kan jag garantera dig att du inte kommer vara snabbast på den sträckan. Det är det jag menar med ånger också. Går du och funderar efter ett taget beslut om valet var det bästa, blir din nya väg genast längre och jobbigare.

13100945_1347645228584097_2088759223207445061_n

Jag med mina fantastiska klubbkompisar i Göteborg förra helgen

Jag har nu valt att till höst stanna här i Falköping och jag har sagt upp min plats på orienteringsgymnasiet. Som ni förstår så är detta ett stort och omfattande beslut som till stor del handlar om min framtid. Att göra det valet jag gjort har varit fruktansvärt svårt, kanske inte att ta reda på vad det är jag vill utan att faktiskt acceptera det. När jag nu valt har jag försökt att gå in i mig själv och verkligen lyssna på vad det är jag vill. Viktigt är att inte lyssna för mycket på känslan då den kan verka bra kortsiktigt men sämre under lång sikt. Därför har jag också fått lyssna på förnuftet och tänka logiskt. Jag blev sjuk och är fortfarande inte frisk. Jag behöver fortfarande mycket hjälp och stöttning och det får jag bäst om jag är på hemmaplan. Denna väg jag nu valt har då helt utgått ifrån mig själv och att jag ska må bra.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Drömmar eller mål

10656479_693681597387062_196728871_n.jpg2

Tänk dig att du sitter med dina vänner och diskuterar livet och era framtidsplaner. Din vän säger att hen drömmer om att flytta utomlands. Som oftast frågar ingen något mer utan samtalet forsätter i ett helt annat spår. Men vad hade hänt om jag frågat personen om var, när och hur? Troligtvis hade jag bara fått ett skrattande svar tillbaka med att ”det är ju bara en dröm”. Men hade personen istället sagt att hen hade ett mål att flytta utomlands hade mina följdfrågor inte alls gett samma reaktion utan jag hade kanske istället fått välnyanserade svar kring precis hur resan och livet utomlands skulle se ut.

Är drömmar något som man inte förväntas genomföra? Min största dröm är att bli frisk. Jag vill känna hur energin flödar genom kroppen och känna mig nöjd och lycklig.  Men är detta ett mål eller en dröm? Oavsett vad så vill jag tillbaka till mitt lyckliga och roliga liv men just nu handlar det om att förverkliga den där drömmen eller målet. Men vad är skillnaden mellan en dröm och ett mål? Det är något jag har grubblat över en hel del och jag har försökt att förstå mig på skillnaden.

Drömmar är något alla människor har och jag tror att drömmar är livsviktiga för oss. Likt en morot finns dem till för att locka oss mot något nytt och spännande. I ren nyfikenhet googlade jag motsatsordet till dröm vilket blev verklighet och helt plötsligt känns min dröm om att bli frisk betydligt mer avlägsen. Jag vill ju att min dröm ska bli verklighet och hur ska jag lyckas med det om dem är motsatserna?

Jag tror alla människor på ett eller annat vis har drömmar, precis som det ska vara. Dock har jag upplevt att många har svårt att se skillnad på sina egna drömmar och andras förväntade drömmar om en själv. Det är väldigt viktigt att känna att det man strävar mot tillfredsställer sig själv och ingen annan. Jag tror också att många har det svårt att faktiskt ta tag i sina drömmar.

Man kan säga att livet är lite som en bil där du kan välja att vara medpassagerare eller föraren själv. När många kliver in i bilen väljer de inte förarsätet utan sätter sig direkt i passagerarsätet och lutar sig tillbaka. Att man sen blir förvånad över att man inte kommer dit sina drömmar är har då sin förklaring. Sitter man sedan tillräckligt länge i den här bilen kan det bli svårt att ta sig ur den och till slut blir ens eget liv styrt totalt.

Mål i sin tur tror jag liksom är lite milstolpar på vägen mot sina drömmar. Mål känns mer rimliga och det finns en annan acceptans att prata kring sina mål.  Jag har fått den bilden att många uppfattar en person med tydliga mål för engagerad och driven medan en person med drömmar mer är en individ likt medpassageraren som jag tidigare beskrev. Kanske är det just inställningen som är skillnaden mellan ett mål och en dröm. Är en person villig att lägga ner jobb och arbete för att nå sin dröm så kanske det helt plötsligt förvandlas till mål.

Så utgår man ifrån en dröm som för mig skulle kunna vara att bli frisk sätter jag upp mål på vägen för att ta mig mot min dröm. Att till exempel äta den där jobbigt stora portionen pasta eller den där skivan ost. Dessa saker blir som delmål eller som Diana Scharf Hunt uttrycker sig; mål är drömmar med deadlines.

 

Lycklig tjej

Glad påsk allihopa! Det är en sprudlande glad tjej som sitter och skriver detta idag. Jag har så mycket att berätta för er att jag inte vet i vilken ände jag ska börja!

I torsdags kom jag tillbaka till Sverige efter några dagars turistande i Berlin. Detta var en resa jag, tillsammans med min tyskagrupp planerat ihop och jag har länge haft detta som ett delmål på min resa tillbaka. Det har länge varit oklart om jag överhuvudtaget skulle ha kraft och ork att följa med och så sent som en vecka innan avresan trodde vi aldrig att jag skulle kunna följa med. Men det gjorde jag och wow vilken resa det var!

På två dagar hann vi se otroligt mycket. Allt ifrån Brandenburger Tor till riksdagshuset till ett besök i TV-tornet. Berlin var fantastiskt på många sätt och vis med all dess historia och jag tycker verkligen man ska unna sig en resa dit någon gång i livet.

12922108_984411581647394_1372907107_o

Jag med fina vänner i Berlin

Ytterligare en nyhet är att jag är på löpande ben! Vilken känsla! Dagarna innan Berlinresan började jag jogga lite och med glädjetårar och mungipor långt upp över öronen tog jag mig runt cirka två kilometer första gången. Kroppen kändes förvånansvärt bra och jag blev inte helt slut efter turen heller. Successivt har jag nu försiktigt börjat stegra och så sent som i förrgår sprang jag hela sex kilometer (med några få pauser). Jag trodde aldrig, för bara någon vecka sedan att det skulle vara fysiskt möjligt för min del. Så länge som jag bara gått här hemma i väntan på klartecken från kliniken och positiva siffror på vågen börjar de nu låta mig göra det jag mår allra bäst utav.

12782434_984412024980683_1876904497_n

Så härligt, sådan glädje!

Igår var också en fantastisk dag på många sätt och vis. Jag sprang min första orienteringstävling. Jag SPRANG. Fort går det kanske inte men vad spelar det för roll när man får göra det man tycker är allra roligast. Att vara ute med familjen och klubben i strålande solsken och bara känna hur avståndet från mig och sjukdomen växer. Jag kände mig nästan frisk.

Jag hade sedan en jättemysig kväll med släkten och till och med jag njöt av både mat och godis.

12903673_984411601647392_468117466_o

Påskbuffén med bland annat saffranscouscous, limebakad lax, ägg och mycket mer!

Som ni ser så har det gått väldigt fort framåt det senaste och hela jag mår så ofantligt mycket bättre. Jag känner att jag har ork, kraft och framför allt ett liv som är värt att leva. Jag har kommit långt i min resa men backen är inte slut än. Vägen tillbaka är fortfarande lång och ibland känns det jobbigare men som ni ser så börjar jag nu få göra sånt jag mår bäst utav och det gör min kamp så mycket lättare!

Jag hoppas att ni alla också kan känna den glädje över er själva som jag känner just nu. Att riktigt känna hur bra man faktiskt är. I min resa håller jag också på att bli min egen bästa vän och lär ni er det kommer ni aldrig känna er ensamma.

Kramar!

Brev till sjukdomen

Kära sjukdom, min fiende och vän. Som du har ställt till det. Vad har du gjort? Du tog mitt liv och drog med mig min familj. Nu sitter jag här, i den mörkaste av hålorna och letar efter springor av ljus.

Du är djävulen själv när du sitter där på min axel, skrikandes på mig. Du älskar att göra mig illa och du ser inget hellre än våta, beniga kinder. Du är slug och falsk och önskar inget annat än att ta ett liv och krossa det i tusen bitar.

Det var så enkelt och det gick så fort. Jag lät dig komma in när jag själv var för svag. Kanske behövde jag en vän? Jag önskade att jag hade haft bromsen och att du aldrig fått det fäste jag tillät dig få.

Du har tagit ifrån mig allt. Mitt liv och min livsglädje. Du kontrollerar allt jag gör och får mig bara att må sämre. När jag blivit mindre och mindre har du växt dig större och större.

Det du anser som liv är i en människas öga det värsta av lidande. Din önskan är osannolik, du kommer aldrig att bli nöjd. Det du strävar efter skulle innebära död. Men du är så stark. Du har mig i ett järngrepp med klor som är omöjliga att bända upp. Men jag försöker. Bitarna du krossat kommer jag en efter en att plocka upp igen. Jag kan aldrig låta dig vinna, det skulle vara för enkelt. En dag kommer du se dig själv besegrad och fram till dess kommer vi att ha många krig mot varandra.

3c56ce6bc772b70f5f6097c30cc112d7