Från döende till SM-guld

Hej på er!

Jag kan inte annat än att säga oj, vart tog tiden vägen? Efter drygt två år sedan senaste inlägget har jag äntligen gett mig själv tid att skriva och hjälp vad det kliar i fingrarna! 

Ser jag tillbaka på de tidigare inläggen är det väldigt dystert och i läsande stund har jag svårt att ta in att det faktiskt var min vardag för bara två år sedan. Ja, för det är mycket som har hänt sedan sist. Om jag säger att jag nu mera är bosatt i Halden i Norge för att under ett halvårs tid orientera och jobba, kan ni ana att det inte är samma Vilma som en gång låg hemma i soffan och skrev de tidigare inläggen? 

I våras fick jag beskedet att jag numera är frisk, vad nu det egentligen innebär? Jag tror nämligen inte att det existerar en enda människa på denna jord som är hundraprocent frisk, alla har vi våra elaka tankar om oss själva som ständigt gör ett försök att tära på vår sköra självkänsla. Hur som helst så har jag sedan dess levt det liv som jag drömt om; jag har tagit studenten och också börjat träna ordentligt igen. Under åren som sjuk har jag dag efter dag fått fightas både med och mot mig själv vilket gjort att jag idag känner mig starkare och lyckligare än någonsin. Det är såhär i efterhand som jag inser hur denna sjukdom faktiskt präglat mig och min personlighet och det är så mycket som hänt med mig som jag är stolt över. 

Sjukdomen innebar att jag var dag blev tvungen att lita på mig själv och min förmåga att hela tiden utvecklas, ta nya steg och våga utmana mig själv även under de tyngre dagarna. Att ständigt behöva pressa gränserna och gå utanför det kända gjorde att jag inombords skapade en egenskap som jag nu inte skulle klara mig utan, nämligen att vara modig. Jag var enormt modig de där dagarna när sjukdomen hade sitt järngrepp om mina tankar, då jag mest av allt egentligen bara ville lägga mig ner och lyssna till dem, men där jag ändå reste mig och vågade gå emot den. Just att hela tiden ta klivet och lyfta blicken för att fortsätta framåt mot sina mål utan att låta sina egna tankar mura in en är något som jag än idag jobbar med, men så mycket jag kan tacka sjukdomsperioden för! 

Jag tror det är många som kan känna igen sig i mönstret jag försöker beskriva. Att rädslan sätter käppar i hjulen vilket i sin tur gör att man inte utvecklas, men frågan är vart de kommer ifrån? Det som jag tror skrämmer upp oss allra mest är rädslan att misslyckas och då kanske inte främst misslyckandet i sig utan snarare hur vi ska ta oss ur det och vad det genererar för reaktioner från omgivningen. Det är här modet kommer in i bilden. Det kanske var så att det var bristen på mod som gjorde att du hamnade där du befinner dig just nu, helt enkelt valde du det där säkra och bekväma istället för att våga chansa. I livet kommer det läggas en rad broar för oss, den ena starkare än den andra och det handlar hela tiden om att göra val som leder oss framåt. Ska jag välja en svag, trasig bro som leder till min dröm eller ska jag ta den större starkare som jag vet håller men som inte går hela vägen? För de flesta av oss är valet givet, broras skapar rubriker så därför tar vi den säkra och dessutom har jag det ganska bra där jag befinner mig så jag kanske inte tar någon ny väg alls. Men det handlar om att trotsa dessa tankar och bli en mönsterbrytare för att kunna ta klivet ut på den svaga bron, oavsett hur svårt det kan tyckas vara. Vi måste inse att brorasen kommer men istället för att lägga fokuset på raset i sig ta fram verktygen för att laga bron. För att bygga broar krävs det att man är riktigt stark och har mod att befinna sig på alla de platser som broar byggs på. För egen del brakade det ordentligt i början men så småningom lärde jag mig att inte lägga så stor vikt på raset utan att lita på mig själv att jag klarar av att laga den. 

Jag ser nu att detta inlägg får tilldelas inre styrka och mod och därför kan jag inte undkomma att berätta om en av mina största ögonblick i min idrottsliga karriär, nämligen mitt nyligen vunna SM-guld i långdistans. Hade någon sagt till mig för två år sedan, eller två veckor innan loppet också för den delen, att jag minsann skulle stå högst upp på prispallen hade jag bara skrattat. Jag? Hur skulle det vara möjligt för mig som ligger så långt efter mina konkurrenter träningsmässigt, jag som bara tränat som vanligt i några månader? Ingenting är såklart omöjligt, och tack vare den glädje jag känner varje gång jag står på startlinjen – efter att ha varit borta i två år är varje ny möjlighet att få vara med igen som en seger för sig – ihop med den styrka och pålitlighet jag känner för mig själv gjorde att jag lyckades.

Loppet i sig var ett av de tuffaste jag sprungit då det var väldigt krävande, något som som gjorde att jag fick bra användning av min mentala styrka. Utan stress och med ett leende på läpparna tog jag kontroll för kontroll utan att fokusera på sista kontrollen, precis som jag gjorde då jag var sjuk och tog måltid för måltid för att jobba mot mitt slutgiltiga målet att bli frisk och på så sätt jobbade jag mig successivt framåt. Jag var modig och litade på, inte bara min egen styrka, utan också på de beslut jag gjorde under loppet. Att sedan höra speakern säga att det blev guld betydde så enormt mycket för mig, men det viktigaste var att återigen visa för mig själv att jag idag är kapabel att göra precis det jag vill. Den glädjen som jag idag känner varje gång jag står på startlinjen känner jag oberoende av vilket resultat det sedan blir, det handlar om att få vara en del av orienteringen igen.

Dessutom var också segern ett tecken på att det omöjliga, från att gå från döende till SM-guld, inte är så omöjligt trots allt, då det enda som krävdes var att lära sig laga broar. 

Våga chansa och var modig!

IMG_2337

Ögonblicket då jag förstår att det blev guld fångat av Lars Rönnols

/Vilma 

Annonser

Några ord om tacksamhet

Har ni någon gång reflekterat över vad ni egentligen är kapabla till? Tänk en stund för er själva vad ni, helt på egen hand, kan åstadkomma. Visst är det en hel del?unnamed

Genom de månader av sjukdom jag haft är det precis detta jag har börjat lära mig att göra. Utvecklingen från att varit sängliggandes till att kunna använda mig av min kropp på riktigt är skrämmande. För varje kliv jag tagit sedan de veckor jag inte mäktade med annat än att försöka få i mig lite mat till att nu gå i skolan, köra bil, promenera med hunden, umgås med vänner och familj, har jag försökt påminna mig själv en extra gång att ”se Vilma, nu fixar du det här också!”.

Jag tror faktiskt att vi människor är lite bortskämda i våra egna kroppar. Vi tar alldeles för mycket för givet att vi missar det fina i varje ny sak vi gör. Dessutom kan jag känna en skyldighet mot alla som på ett eller annat sätt har det tufft i vardagen. Kanske är det ett funktionshinder eller något annat som begränsar dess önskningar kring vad man vill göra. Visst brukar Klara tala om att man kan se min sjukdom som om jag är gipsad om benet men jag har faktiskt möjligheten att ändra på det och leva ett liv som kan uppfylla de önskningar jag har med min tid. Eftersom jag har de chanser och möjligheter i mitt liv känner jag mig skyldig att faktiskt utnyttja dessa och på vägen också vara rädd om min kropp.

Genom de små utmaningar jag gör och som jag tar mig igenom är det inte sällan jag fylls med en känsla av skuld och en tom känsla som skriker av avsmak. Skulden tar form då jag gör framsteg och när jag ser vilka begränsningar och självskadebeteenden jag skapat helt av mig själv och som egentligen inte borde finnas. För det anorexia vill göra är att begränsa mitt liv, det friska och fantastiska liv jag hade, så mycket den klarade av. Att sedan, bit för bit, ta tillbaka det jag en gång haft är fruktansvärt jobbigt men jag har inget annat val. Jag går och bär på sådana möjligheter som tyvärr inte alla människor i världen har, och som inte är värda att slösa bort genom att lyssna på något i huvudet som tycks veta vad som är bra för mig.

norge2015-43-1

Jag, med världens alla möjligheter framför mig

När de först talade om för mig att det inte är läge för mig att springa blev jag förbannad och kunde inte förstå hur man kunde begränsa mig så. Jag ville springa NU! Men så fick jag smälta det hela ett tag och då ställde frågan vad några månader längre väntan på löpning är i det långa loppet? Inte skulle jag sitta som en 50-åring och buttert klaga över varför jag inte började springa tidigare? Gräma mig skulle jag däremot göra om jag hade börjat träna för tidigt och inte varit tillräckligt rädd om min kropp.

Att faktiskt klappa sig själv på axeln ibland och ge sig själv och framför allt sin kropp lite kärlek för det den faktiskt åstadkommer skulle vi alla behöva göra oftare. Istället för att gå runt och klaga på det man inte kunde gjort eller det man kunde gjort bättre påminner man sig själv om vad du åstadkommit och vilka möjligheter du fortfarande har med ditt liv. Allt handlar om vad du är villig att göra för dig själv. Vill du göra samma sak de kommande år i ditt liv ska du inte gå runt och klaga på vad du inte gjort. Ta chansen din kropp ger dig att faktiskt upptäcka vad den klarar av och var stolt över den!

Jag, min kropp och mitt huvud ska orka många år till och förhoppningsvis få vara med om oändligt många fina ögonblick framöver och då är jag tacksam om min kropp vill samarbeta!

Tack kroppen för att du fortfarande orkar med mig!

Det tar tid att bli frisk

Efter några tysta veckor från mitt håll känns en uppdatering precis vad som behövs.

Nu har det dessutom gått ett tag på höstterminen och jag tänkte berätta lite om mina första veckor på en ny skola och i min nya klass.

Som sagt så har jag nu börjat på gymnasiet i Falköping, en skola som än så länge varit img_2329toppen. Dessutom är min nya naturklass riktigt bra med en härlig blandning av alla olika typer av människor vilket gör gruppen jättebra!

Gruppen som sådan består nästan till häften utav några av Sveriges bästa volleybollspelare som kommer långväga ifrån. Jag har inte kunnat låta bli att jämföra min nuvarande skola med min tidigare skolgång på riksorienteringsgymnasiet i Eksjö och jag har insett att, trots att det är många likheter, skiljer den sig också, inte minst i hur miljön i klassen är.

Tänk er en klass med individualister, där alla vill bli bäst i världen och alla krigar om en och samma titel. Och så jämför du det med en klass där majoriteten är lagkompisar, där alla är i behov av varann för att nå framgång, där de dessutom lyckas som ett lag. Ni förstår vart det är jag vill komma, inte sant?

Detta ger också avtryck i de vardagliga konversationerna kring skolan. I min nuvarande klass ses vi alla i klassen som ett lag som hjälper varandra istället för att se oss som konkurrenter och trots att jag egentligen är en riktig individualist passar denna miljö mig hur bra som helst!

Om veckorna har jag det fullt upp där min lediga tid lätt fylls av läxor, träning och lite jobb. Min träning är, och har varit i ett antal veckor nu, endast styrke- och uppbyggnadsträning då min kropp fortfarande inte är tillräckligt stark för att klara av någon annan form av träning. Detta leder oss in på hur statusen på mig är och jag måste säga att den är under fortsatt utveckling mot det bättre. Majoriteten av dygnets timmar kan jag nu vara mig själv igen och livet jag kämpar för kommer allt närmre. Men man blir inte frisk över en natt utan det är en lång process som kräver en hel del jobb och slit från mitt håll.

Sedan i våras har jag fått ett helt nytt team bakom mig bestående av några av Sveriges främsta inom anorexia. För tillfället åker jag en gång varannan vecka hela vägen till Uppsala där jag träffar min terapeut och psykolog, Klara Edlund, som främst hjälper mig med att bekämpa det monster som jag själv en gång skapat.

De två andra medlemmarna, Petra Lundström och Juan Alonso är även dem otroligt duktiga inom dess områden. Petra (Sveriges första idrottsnutritionist som ni kanske såg på vinterstudion i vintras) hjälper mig med min kostplan. Juan, jobbar som sjukgymnast på Bosön, har hjälpt mig göra de kroppsliga mätningar som behövts för att kartlägga hur min kropp reagerat på den svält jag utsatt mig själv för.

Som jag nämnde så åker jag alltså upp till Uppsala för att träffa Klara, en tjej som har hjälpt mig med mycket, men oavsett vad och hur mycket hon hjälper mig med är jobbet ändå mitt att utföra och därför lägger jag ner cirka en timme om dagen för att bli kvitt anorexians hårda grepp i mitt huvud.

img_2555

Uppsala är otroligt vackert!

Dessutom har jag denna kostplan som jag strikt försöker följa. Den säger inte exakt vad det är jag bör äta varje dag utan vilken mängd mat jag ska ha fått i mig vid dagens slut. Detta leder till att jag, när jag är hemma, faktiskt väger ALLT jag ska äta för att hela tiden se vad ”minimum” för varje måltid är. Jag dricker dessutom näringsdrycker, två stycken om dagen, för att ge min stigande viktkurva en extra skjuts.

Inför varje nytt möte med Petra har jag fått hemskickat en liten dosa som jag fäster på armen där den mäter allt ifrån energiförbrukning till hur min sömn varit. Under tiden för jag en kostregistrering för att sedan kunna sammanfatta dagarna med Petras hjälp och utifrån detta sedan kunna lägga upp en kostplan.

De mätningar jag gjort, som jag ska göra om drygt en vecka igen, utförs på Bosön vilket ligger på Lidingö i Stockholm. De kartlägger allt ifrån min ungefärliga energiförbrukning i vila till min muskelmassa och fett på kroppen. Juan har sedan sammanställt resultaten i ett styrke- och rehabprogram som är den fysiska aktivitet jag fått tillåtelse att utföra.

Som ni ser så är vägen tillbaka ingen enkel väg och den innebär mycket jobb och arbete för min del.Att bli frisk både tar tid i det långa loppet och tar tid från annat jag vill göra i livet. När mina vänner använder studiedagen till att se på konsert åker jag till Uppsala vilket tar hela dagen för en timmes behandling. Vägen mot det friska innebär otroligt mycket slit och är inget man blir över en natt. Det tar tidoch mina framsteg jag gör på vägen tycks ibland kännas alldeles för små. Men jag är lyckligt lottad som fått den otroliga hjälp och övervakning som jag fått och jag önskar fler hade den förmånen.

Oavsett hur arg jag blev första gången de talade om för mig att jag inte får springa kan jag ändå känna mig lättad över att de är rädda om mig. De är mina livvakter och tillsammans ska vi vinna slaget mot anorexian.

img_2551

Ur min synvinkel

IMG_2108

Hej på er!

Mitt i spurten av sommarlovet har jag äntligen gett mig tid till att skriva några rader igen (inser att det blev mer än några rader). Ser tillbaka på tiden från det att jag skrev förra gången och vilka förändringar som skett som jag vill dela med mig av.

Jag har fått många frågor det senaste kring hur det är med mig och det är väldigt svårt att svara på. Självklart är det mycket bättre än vad det var i början av sommaren då jag skrev mitt tidigare inlägg men jag har fortfarande en lång väg tillbaka till det ”bra”.

Att vara en tjej med anorexia innebär en enorm dos tålamod. Bär du inte på detta finns det nog tyvärr inte mycket till hopp. Jag måste helt enkelt vänta ut min kropp, invänta de positiva signalerna och låta ångesten rinna ut samtidigt som jag aldrig får ge upp striden mot det monster som finns inuti mig. Den ger varje dag avtryck på olika sätt och försöker ta makten ifrån mig men jag lär mig att trötta ut den. Likt en antilop på savannen hoppandes för sitt liv får den ge sig till vika och se sig besegrad när den inte har krafterna kvar och det är då jag ser en glimt av mitt tidigare, friska liv.

Men som ni alla vet har man också en dålig dag ibland. En sådan dag som du helst av allt inte vill kliva upp ur sängen då du riktigt känner hur de negativa känslorna ger stötar vid varje steg du tar. Det är dessa dagar jag har som tuffast mot sjukdomen. Den känner av min kraftlöshet och ser en enkel vinst inom räckhåll. Jag faller hårt. Utan att kunna ta hjälp av mina händer ramlar jag pladask och det där ljusa livet jag kunde se täcks för av den tjockaste gardin ni kan föreställa er.

Som ni alla kanske förstår har jag fortfarande en daglig kamp mot min allra värsta fiende men striderna har blivit färre, förlusterna mildrare och glädjen större.

Men om huvudet fortfarande har en resa att göra, hur är det då fysiskt med mig? Ärligt talat vet jag inte riktigt hur det är med det. För att jag ska kunna träna normalt igen måste mina värden vara stabila och inom normalnivån. Jag måste också ha gått upp några kilo till innan jag på riktigt får ta ut mig. Det kanske är just den fysiska biten som ger mig mest frustration för tillfället. Att veta att du egentligen är fullt kapabel för att kunna springa men att du blir nekad på grund utav några enstaka kilon som måste läggas till. Men som jag tidigare skrivit ser jag det som att jag fortfarande har en benfraktur som behöver rehab.

Min sommar har varit jättebra där jag tillbringat största delen av mina dagar jobbandes på Ica. Jag har såklart hunnit med besök i sommarstugan och annat roligt. Det härliga med jobbet är att jag kommer dit och jag kan vara mig själv och feedbacken jag får från alla kunder är sprudlande positiv.

Under sommaren har jag varit orolig för O-ringen i Sälen då jag visste vilken enormt mental kamp det skulle innebära för mig. Att under en veckas tid få stå vid sidan av och bara heja på och inte få uppleva den där ”j*vligt blöta mossen” eller ”den galet fina sluttningen” alla tycks prata om. Jag skulle bara få stå vid upploppet och få höra alla kommentarerna och känna hur besvikelsen gror. Detta anade mina föräldrar och deras förslag på lösning var oslagbar.

Mindre än en vecka efter att de förslagit en utväg satt jag och pappa på ett flyg ner till Mallorca där några fantastiska dagar väntade oss. På något sätt lärde jag mig att finna njutningen i livet igen och också kunna fokusera mer på mig själv i en miljö med enbart främmande människor.

IMG_2079

Jetski på Mallorca, galet var roligt det var!

 

Vi landande i Sverige igen sent på onsdagskvällen (detta är slutet av juli för den nyfikne) och vi körde sedan hela vägen till Sälen där jag fick uppleva de två avslutande dagarna av O-ringen, även på springande fot. Det var helt fantastiskt! Men ändå grämer jag mig då jag inte fixade att ta mig till avslutningsfesten som jag sett fram emot. Istället låg jag ihopkrupen i våningssängen skakades efter två timmars lång ångest med de värsta attackerna på länge.

Som ni nu förstår är min vardag fortfarande en kamp om vem som ska få styra mitt liv. Jag har inte råd med bakslag utan det enda som är acceptabelt är framsteg, oavsett hur stora de tycks vara.

Under denna sommar har jag som sagt hittat tillbaka till delar av mig som varit borta i över ett år. Delar av glädje som jag inte tillåt mig få utlopp för tidigare. Med mina fortsatta begräsningar måste jag hitta guldklimparna som gömmer sig under varje dag och, hur klyschigt det än må låta, så försöker jag fånga dagarna och göra det bästa av dem.

Genom hela sommaren har jag haft möjlighet att träffa människor av alla dess slag och dessutom fått prata med många av dem. Jag får höra om människors dagliga slit och eviga kamp mot det tuffa samhället vi idag befinner oss i. Att få höra detta, hand i hand med att själv kämpa ger perspektiv på livet.

Det är inte sällan jag träffar på små barn när jag jobbar på Ica. De är där med sina föräldrar och i ögonen lyser det av glädje när de ska få handla godis för sina egna pengar.  Men glädjen blir inte långvarig då jag, i kassan, måste ta emot den enda guldtia de har. Men då försöker jag alltid att se det positivt och med ett leende säger jag, ”ja men du får ju två pengar tillbaka!”. Responsen från barnen blir slående ännu nöjdare räcker de fram sin hand och tar emot två kronor.

Förlusten var egentligen större, men att gräma sig över den leder ingen vart. Istället fokusera på de små vinsterna i livet. För det är dem som sätter färg på din vardag.

Var den större människan!

IMG_1909

/Vilma

 

 

Här och nu-igen

balans

Försöker hitta balansen i livet

 

Jag orkar inte längre. Den masken jag tar på mig när jag kliver ut genom dörren har blivit alldeles för tung att bära och skillnaden mellan den och mitt riktiga jag blir bara större och större. Jag vill inte längre låtsas, jag vill bara vara jag.

Har ni hört uttrycket tiden läker alla sår? Ja det är en mening som jag innerligt försöker acceptera som mitt nya motto. Jag har nu gått ifrån den klinik jag, under månaders tid, fått hjälp hos för att starta upp ett samarbete med ett utav Sveriges bästa team. Jag har genom dem fått göra tester och en mängd olika mätningar och de har samanställt hela min kropp. Jag känner vilken ofantlig tur jag har som fått denna möjlighet till proffshjälp och är innerligt glad för detta.

Det nya samarbetet har såklart medfört en hel del andra saker där allt handlar om att låta det ta tid. Jag har återigen blivit bromsad vad det gäller fysisk aktivitet och för tillfället är endast kortare promenader tillåtet. Jag har också fått lägga i gasen vad det gäller mat och intaget har varit tvunget att öka. Allt detta, mera mat och mindre rörelse, har skapat kaos. Igår fick jag min första ångestattack på flera månader och hela jag har blivit till ett stort grått moln igen. Hela min resa känns som den tagit ett kliv tillbaka och jag står nu i en håla som känns omöjlig att ta sig upp ifrån.

Som ni redan vet handlar det för min del egentligen bara om att äta och för mig finns det heller ingen gräns för vad jag borde stoppa i mig. Allt är medicin. Mina närmsta stöttepelare där hemma försöker med all sin makt att få i mig det jag behöver och deras osäkerhet genomskådas av rädsla och frustration. ”Ät mackan Vilma, den är inte farlig”.

Tänk dig att du står med tårna över kanten tio meter över marken. Helt plötsligt står det någon bakom dig och säger ”hoppa, du kommer inte att dö”. Vågar du lita på den här personen och ta klivet över kanten? Klart du inte gör, vem överlever ett fall som är tio meter högt? Precis så här känns det med mackan och att den inte är farlig. Jag vågar inte lita på det.

Det är också med en otrolig sorg jag försökt acceptera min begränsning av motion. De menar att jag är inne i en rehabperiod där allt handlar om att ta det försiktigt. Man kan se det lite som att jag går omkring med gipsat ben och vem springer egentligen med det? Tid får vara mitt nyckelord för tillfället. Man ska helt enkelt låta allt ta den tid det tar och att skynda på är sällan till någon fördel. Jag kan se detta mönster i flera fall i det verkliga livet. Jag tror att många är så ivriga och nyfikna så att man mister sitt förnuft. Ofta kanske det man skulle göra som kan ses som ”för tidigt” inte är märkbart till en början och allt är bra men sedan kommer diket. Du faller dit utan förvarning och utan kontroll. Det kan till och med vara så att du får traska runt i diket i resten av ditt liv. Det är inte värt det, inte för fem öre. Precis det här försöker jag mata in i mitt egna huvud då jag vet att jag har en försvagad kropp. I dag fungerar det att motionera men vad blir priset av mina handlingar om 30 år?

Som ni nu kanske har förstått så är jag inne i en otroligt jobbig period men mycket tårar och lite skratt. Jag vet inte längre hur jag någonsin ska kunna bli frisk igen men jag ska aldrig ge upp. Mitt liv är inte värt att kastas bort och jag ska ge allt för att en gång för alla knäcka Anorexian.

 

Svar på frågor

Vad tycker du att man ska göra/inte göra om man misstänker att en vän inte mår bra och kanske har en ätstörning?

Viktigt är att prata med personen i fråga och visa att du bryr dig. Skulle personen du talar med bli arg och förneka det du säger är detta ett tecken på ett sjukt beteende och då är det jätteviktigt att du talar med en nära anhörig. Sedan är det jättesvårt att säga exakt vad man bör/ inte bör göra eftersom det varierar så i hur illa läget kan se ut.

Om du upptäckt en person med ett sjukt beteende är det viktigt att inte berömma hen för sitt utseende då det kan trigga igång något ännu värre.

Hur mår du just nu?

Som vilken människa som helst har man dagar då man mår bättre och dagar som man mår sämre men min trend är ändå positiv och jag mår överlag bara bättre och bättre.

Vilken linje och årskurs kommer du börja på gymnasiet nu till hösten i Falköping?

Jag har ju påbörjat en utbildning på natur i Eksjö och självklart ska jag fortsätta på den även i Falköping. Då hakar jag på de blivande 2:orna.

Hur ser en vanlig dag ut idag för dig?

Jag har faktiskt ingen ”vanlig” dag. Alla dagar ser olika ut då jag kan befinna mig på Ållebergsgymnasiet, promenerandes på berget med hunden, i en kassa på Ica och så vidare.   Jag är också med på en del FAIK-träningar och friidrottsträningar som förgyller mina veckor.

Hur har din relation blivit med din familj och vänner sen det började?

Självklart påverkade min sjukdom mina relationer eftersom en del i anorexia innebär att man drar sig undan och isolerar sig. Sen har även sjukdomen fått fram sämre sidor hos mig som gjort att det tär på relationerna. Men trotts detta har vi i familjen kanske faktiskt blivit tightare.
Tränar du som vanligt nu?

Nej det gör jag inte, jag är med på det jag tycker är roligt utan några krav eller mål och är också försiktig med för hård belastning på min kropp.


Har du slutat skolan nu eller börjar du nästa ”skolår” igen?

Nej jag läser faktiskt en kurs just nu och börjar sedan skolan ”på riktigt” igen till höst.

Är du frisk nu?

Tror jag fick en liknande fråga vid förra tillfället och då blir väl svaret likaså. Fysiskt har jag inte långt kvar men är inte frisk psykiskt och tankar kan hänga i lång tid framöver.

Ska du springa VM i sommar i Strömstad?

Om jag blir uttagen ställer jag givetvis upp… Skämt åsido jag ska springa några publiktävlingar.

Ska du sluta med orientering?

Nej det ska jag inte göra.

Varför slutade du på ditt gymnasium i Eksjö?

Det är en elit- miljö som inte gynnar mig i mitt tillfrisknande just nu.

Bodde du i Eksjö när du pluggade där?

Yes, jag bodde på ett elevhem.

Hur såg en vanlig skoldag ut för dig?

Det började med att jag gick i skolan till klockan 13-14 för att sedan ge mig ut på träning.

Hur mycket tränade du förut i veckan jämfört med nu?

Hur mycket jag tränade varierande i det oändliga beroende på vilken tid på året men tränade ändå i genomsnitt betydligt mer än av jag gör nu.

Har du mycket läsare?

Jag har förvånansvärt många vilket jag tycker är jätteroligt!

Ska du fortsätta att blogga?

Tanken är sådan. Jag älskar att skriva och hoppas kunna göra intressanta inlägg även framöver.

 

Jag är nyfiken på hur du ser på och tänker kring ditt förhållande till orientering som frisk/sjukfaktor.

Jag försöker att inte se orienteringen som någon sjukfaktor då det var så mycket annat som också spelade in i min bakgrundshistoria utan försöker snarare se den som ett hjälpmedel för tillfrisknande.

 

Nu var det dags igen, frågestund!

Hej på er i vårvärmen! En hel del har hänt på den senaste tiden och tänkte då att en ny frågestund skulle passa bra. Ni får till på torsdag på er att ösa på med frågor, allt mellan himmel och jord och så ska jag försöka svara så bra jag kan!

Kommentera här eller skicka en fråga på mail, vilmablennow@gmail.com